Olof Skötkonung
(fm mm mf ff fm mm fm mf fm ff ff ff mm ff ff ff mf and fm mm mf ff fm mm fm mf fm ff ff ff mm fm ff ff mf and fm mm mf ff fm mm fm mf fm ff ff ff mm fm mf ff f m f and fm mm mf ff fm mm mf mf ff ff f f f m m f f f f f f m f and fm mm mf ff fm mm mf mf ff ff f f f m m f m f f f f m f and fm mm mf ff fm mm mf mf ff ff f f f m m f m m f f f f m f and fm mm mf ff fm mm mf mm mf mf ff ff fm ff ff f f f m f and fm mm mf ff fm mm mf mm mf mf ff ff fm ff mf ff m f and fm mm mf ff fm mm mm fm mf ff ff ff ff fm ff ff f f f m f and fm mm mf ff fm mm mm fm mf ff ff ff ff fm ff mf ff m f)Kung av Sverige 995-1022. Was at most 42 years old.
Father: Erik Segersäll (- 995)
| Born | about 980 1) | |
| Dead | between 1021 and 1022 1) | död sannolikt under vintern 1021-1022 |
Han var son till Erik Segersäll. Olof är den förste kung som bevisligen regerade över både Mälardalen och Västergötland. Han var den förste sveakung som döptes och förblev kristen. Olof Skötkonung var dessutom först med att prägla mynt i Sverige. Att han lät prägla mynten i Sigtuna tyder på att han hade sin maktbas i Mälardalen och det är i egenskap av svearnas kung som han omnämns i källorna.
I början av sin regering låg Olof Skötkonung i krig mot den danske kungen Sven Tveskägg, vars rike hans far Erik Segersäll hade regerat över en kort tid, och som Olof gjorde anspråk på. Men kriget avslutades med att Olof erkände Sven Tveskägg som kung av Danmark, och den senares giftermål med Olofs moder Sigrid Storråda ledde till ett närmande. Tillsammans med Sven Tveskägg och norska upprorsmän deltog Olof i slaget vid Svolder år 1000 mot den norske kungen Olav Tryggvasson. Som en följd av denna seger delades Norge mellan de två kungarna och Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag, länder som han dock under de fortsatta striderna mot norrmännen senare förlorade. Från och med 1015 gjorde nämligen Olav Haraldsson framgångsrikt anspråk på Norges krona och lyckades döda Olof Skötkonungs jarlar i Bohuslän. Jämtlänningarna lyckades han dock trots flera försök inte förmå att bryta med Olof Skötkonung.
Olof Skötkonung är den förste som låtit slå mynt i Sverige, vid ungefär samma tidpunkt som de första norska mynten slås, liksom de första danska med kungabild och inskrifter. I alla tre fall tycks det vara fråga om en och samma mästare, Godwine, som tydligen invandrat från England På Olofs mynt omnämns han först som "Olof, kung i Sigtuna", men senare som "Olof svearnas kung". Vid samma tid grundades nämligen städer i de tre rikena, städer som låg i utkanten av kungens maktområde, möjligen i syfte att stödja de kristna kungarnas ambitioner i hedniska områden. Staden som Olof (eller möjligen fadern Erik) grundade var alltså Sigtuna, där även myntningsverkstaden fanns - man har där hittat en myntstamp. En av stamparna som nyttjats i denna verkstad hade dock inte inskriften Olof, utan Knut, vilket har lett till spekulationer om att Knut den store en tid styrde i staden, även om det lika gärna kan vara ett misstag i likhet med ett flertal andra.
Olof Skötkonung var den förste svenske kung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Hans far Erik Segersäll hade också blivit döpt men övergav senare den kristina tron. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa (numera kallad S:t Sigfrids källa) i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som ska ha blivit Skaras andra biskop. Olofs myntning indikerar att han var döpt tidigare. På mynten, som präglades under perioden 995-1020, finns dels kors dels texten "in nomine Domini". (Källa Peter Sawyer: När Sverige blev Sverige. sid 23 o. 32.)
Källäget är dock problematiskt och det finns inte mindre än tre olika personer som utpekats som den som döpte sveakungen. Det är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle (där Husaby källa ligger). Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till. Problemet med Sigfridslegenden är att det är en tendentiös källa som är avsedd att framställa Sveriges då yngsta stift (Växjö) som det äldsta.[1] Alla uppgifter som går att kontrollera har också visat sig vara felaktiga. Till exempel finns det ingen ärkebiskop Sigfrid av York.[1]
Enligt Adam av Bremen skall istället Thurgot ha grundat Skara stift 1014 och tillika varit den som döpte Olof Skötkonungs drottning och barn. En missionär vid namn Sigfrid skall visserligen ha kommit till Sverige, men först 1016.[2] Däremot nämner Adam av Bremen inte vem som döpte Olof Skötkonung själv, vilket leder till antagandet att det måste ha skett tidigare och ha utförts av en engelsk missionär, inte av en representant för Hamburg-stiftet. Saxo Grammaticus pekar ut en engelsk missionär vid namn Bernhard som var verksam i Skåne. Men denne anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019, vilket bedöms som alldeles för sent för att han skall komma ifråga. Snorre Sturlasson skrev i Heimskringla att den som döpte Olof Skötkonung var den engelske missionären Sigurd, som var verksam i Olav Tryggvassons hird innan han trädde i svensk tjänst efter slaget vid Svolder. Varken Saxo eller Snorre nämner dock några detaljer om hur dopet gick till, och det har därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden.
Det enda som källorna är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Snorre Sturlasson och Sigfridslegenden har dessutom snarlika namn på missionären, Sigurd/Sigfrid. Endast Sigfridslegenden anger platsen för dopet, det vill säga Kinnekulle i Västergötland, i Västgötalagens kungalängd preciserat till Husaby källa. Årtalet 1008 kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Bruno av Querfurt berättade att en kristen furste döptes detta år. Det kan visserligen inte uteslutas att Bruno syftade på någon okänd vendisk furste, men möjligen var det just Olof Skötkonung som avsågs. Det bör även nämnas att mynt med kristna motiv präglades i Olof Skötkonungs namn redan i slutet av 900-talet. Olof Skötkonung tycks därför ha tagit ställning för kristendomen mycket tidigt.
Enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen skulle Olof Skötkonungs kristna tro ha lett till missnöje bland hedniska svear, som avsatte honom och i stället tillsatte hans (lika kristne) son Anund Jakob som kung. De sista åren av sitt liv var han därför kung över enbart Västergötland som han själv hade fått välja av svearna. Snorre Sturlasson anger dock ett annat motiv till svearnas beslut. Enligt honom skulle orsaken ha varit missnöje med Olof Skötkonungs långvariga krig mot Norge vilket hade lett till att länderna på andra sidan Östersjön hade frigjort sig från svearnas välde. Snorre angav Olof Skötkonungs ovilja att lyssna på goda råd som en anledning till att Upplands lagman Torgny, tillsammans med sin västgötske kollega Emund och Västergötlands jarl Ragnvald, förmådde svearnas ting att avsätta honom som kung och i stället insätta sonen.[4] Olof Skötkonung skulle därefter ha fått Västergötland med bibehållen kungatitel som ett slags underhållslän med Anund Jakob som överkung. Det dröjde dock inte länge innan far och son försonades och Olof Skötkonung tilläts regera som medkung till Anund Jakob fram till sin död vintern 1021-1022. Adam av Bremen anger, sannolikt felaktigt, att Olof skulle ha dött på 1030-talet.
En uppgift om att Olof skulle ligga begravd i Husaby i Västergötland härstammar från 1740-talet och är lika obevisbar som de 100-200 år äldre uppgifterna att han är begravd i Skara eller Linköping. Den utpekade graven i Husaby är inte tillräckligt gammal för att vara hans.
I början av sin regering låg Olof Skötkonung i krig mot den danske kungen Sven Tveskägg, vars rike hans far Erik Segersäll hade regerat över en kort tid, och som Olof gjorde anspråk på. Men kriget avslutades med att Olof erkände Sven Tveskägg som kung av Danmark, och den senares giftermål med Olofs moder Sigrid Storråda ledde till ett närmande. Tillsammans med Sven Tveskägg och norska upprorsmän deltog Olof i slaget vid Svolder år 1000 mot den norske kungen Olav Tryggvasson. Som en följd av denna seger delades Norge mellan de två kungarna och Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag, länder som han dock under de fortsatta striderna mot norrmännen senare förlorade. Från och med 1015 gjorde nämligen Olav Haraldsson framgångsrikt anspråk på Norges krona och lyckades döda Olof Skötkonungs jarlar i Bohuslän. Jämtlänningarna lyckades han dock trots flera försök inte förmå att bryta med Olof Skötkonung.
Olof Skötkonung är den förste som låtit slå mynt i Sverige, vid ungefär samma tidpunkt som de första norska mynten slås, liksom de första danska med kungabild och inskrifter. I alla tre fall tycks det vara fråga om en och samma mästare, Godwine, som tydligen invandrat från England På Olofs mynt omnämns han först som "Olof, kung i Sigtuna", men senare som "Olof svearnas kung". Vid samma tid grundades nämligen städer i de tre rikena, städer som låg i utkanten av kungens maktområde, möjligen i syfte att stödja de kristna kungarnas ambitioner i hedniska områden. Staden som Olof (eller möjligen fadern Erik) grundade var alltså Sigtuna, där även myntningsverkstaden fanns - man har där hittat en myntstamp. En av stamparna som nyttjats i denna verkstad hade dock inte inskriften Olof, utan Knut, vilket har lett till spekulationer om att Knut den store en tid styrde i staden, även om det lika gärna kan vara ett misstag i likhet med ett flertal andra.
Olof Skötkonung var den förste svenske kung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Hans far Erik Segersäll hade också blivit döpt men övergav senare den kristina tron. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa (numera kallad S:t Sigfrids källa) i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som ska ha blivit Skaras andra biskop. Olofs myntning indikerar att han var döpt tidigare. På mynten, som präglades under perioden 995-1020, finns dels kors dels texten "in nomine Domini". (Källa Peter Sawyer: När Sverige blev Sverige. sid 23 o. 32.)
Källäget är dock problematiskt och det finns inte mindre än tre olika personer som utpekats som den som döpte sveakungen. Det är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle (där Husaby källa ligger). Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till. Problemet med Sigfridslegenden är att det är en tendentiös källa som är avsedd att framställa Sveriges då yngsta stift (Växjö) som det äldsta.[1] Alla uppgifter som går att kontrollera har också visat sig vara felaktiga. Till exempel finns det ingen ärkebiskop Sigfrid av York.[1]
Enligt Adam av Bremen skall istället Thurgot ha grundat Skara stift 1014 och tillika varit den som döpte Olof Skötkonungs drottning och barn. En missionär vid namn Sigfrid skall visserligen ha kommit till Sverige, men först 1016.[2] Däremot nämner Adam av Bremen inte vem som döpte Olof Skötkonung själv, vilket leder till antagandet att det måste ha skett tidigare och ha utförts av en engelsk missionär, inte av en representant för Hamburg-stiftet. Saxo Grammaticus pekar ut en engelsk missionär vid namn Bernhard som var verksam i Skåne. Men denne anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019, vilket bedöms som alldeles för sent för att han skall komma ifråga. Snorre Sturlasson skrev i Heimskringla att den som döpte Olof Skötkonung var den engelske missionären Sigurd, som var verksam i Olav Tryggvassons hird innan han trädde i svensk tjänst efter slaget vid Svolder. Varken Saxo eller Snorre nämner dock några detaljer om hur dopet gick till, och det har därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden.
Det enda som källorna är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Snorre Sturlasson och Sigfridslegenden har dessutom snarlika namn på missionären, Sigurd/Sigfrid. Endast Sigfridslegenden anger platsen för dopet, det vill säga Kinnekulle i Västergötland, i Västgötalagens kungalängd preciserat till Husaby källa. Årtalet 1008 kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Bruno av Querfurt berättade att en kristen furste döptes detta år. Det kan visserligen inte uteslutas att Bruno syftade på någon okänd vendisk furste, men möjligen var det just Olof Skötkonung som avsågs. Det bör även nämnas att mynt med kristna motiv präglades i Olof Skötkonungs namn redan i slutet av 900-talet. Olof Skötkonung tycks därför ha tagit ställning för kristendomen mycket tidigt.
Enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen skulle Olof Skötkonungs kristna tro ha lett till missnöje bland hedniska svear, som avsatte honom och i stället tillsatte hans (lika kristne) son Anund Jakob som kung. De sista åren av sitt liv var han därför kung över enbart Västergötland som han själv hade fått välja av svearna. Snorre Sturlasson anger dock ett annat motiv till svearnas beslut. Enligt honom skulle orsaken ha varit missnöje med Olof Skötkonungs långvariga krig mot Norge vilket hade lett till att länderna på andra sidan Östersjön hade frigjort sig från svearnas välde. Snorre angav Olof Skötkonungs ovilja att lyssna på goda råd som en anledning till att Upplands lagman Torgny, tillsammans med sin västgötske kollega Emund och Västergötlands jarl Ragnvald, förmådde svearnas ting att avsätta honom som kung och i stället insätta sonen.[4] Olof Skötkonung skulle därefter ha fått Västergötland med bibehållen kungatitel som ett slags underhållslän med Anund Jakob som överkung. Det dröjde dock inte länge innan far och son försonades och Olof Skötkonung tilläts regera som medkung till Anund Jakob fram till sin död vintern 1021-1022. Adam av Bremen anger, sannolikt felaktigt, att Olof skulle ha dött på 1030-talet.
En uppgift om att Olof skulle ligga begravd i Husaby i Västergötland härstammar från 1740-talet och är lika obevisbar som de 100-200 år äldre uppgifterna att han är begravd i Skara eller Linköping. Den utpekade graven i Husaby är inte tillräckligt gammal för att vara hans.
- Sources
- 1. Wikipedia