Lars Olofsson

Lars Olofsson var under årtionden aktiv i det lokala förvaltningsarbetet i kronans tjänst i norra och mellersta delarna av Sverige, men han var också verksam i Finland. ¿Långvarigast blev den tjänstgöring, som för nära ett decennium band honom vid Korsholms län i Österbotten. Han tillträdde denna syssla 10 febr. 1531 och avträdde densamma 20 maj 1539. Som fogde uppbar han där en årslön av tio mark. Samtidigt skötte han underlagmannens befattning; det år han avgick finnes om honom antecknat, att han ¿hållit vart år tu ting med allmogen i Östrabotten och sommarting i varje socken¿. De första åren på Korsholm var han vid skötseln av det väldiga fögderiet hänvisad till en handfull medhjälpare ¿ han var ¿själv sjätte¿, heter det ¿ men fick sedan under sig fogdetjänare och knektar i tillräckligt antal. Förhållandena här uppe nödvändiggjorde också sträng övervakning; bl. a. måste L. inskrida mot ryska köpmän, som sökte utprångla falska mynt. L:s räkenskap från dessa år (tr. i Handlingar till belysande af Finlands kamerala förhållanden på 1500-talet, 1, 1892) är ¿den äldsta till vår tid bevarade landskapshandling från nya tidens början¿. Vid L:s frånträde anmärktes brist i räkenskaperna, vadan undersökning förordnades på ort och ställe; dock synes det hela endast ha gällt en viss oklarhet i fråga om uppbördsformerna. Konungens gunst kom alltjämt L. till del
SBL ¿ Björnram, Lars Olofsson


Lars Olofssons insatser i befrielsekriget, upproret mot den danske kung Kristian, finns främst beskrivna i en krönika författad av Gustav I:s historieskrivare Peder Andreæ Svart (d. 1562). Han framstår där som befrielsekrigets populäraste hjältar. Efter att ha sårats allvarligt vid Brunkeberg utsågs han 1521 till fogde i Norrbotten (det dåtida namnet på Västerbotten) och därtill ha uppsikt över de andra norrländska landskapen. Därefter är det sysslorna inom den kamerala och judiciella förvaltningen som hädanefter kommer att uppta större delen av hanellt tycks han ha frånträtt befattningen först 1526, men han hade redan den 11 juni 1525 erhållit fullmakt såsom fogde i Tuna i Dalarna, en tjänst han uppehöll ännu 1526. 1530 utsågs han till fogde över Korsholms län i Österbotten och han tillträdde denna tjänst den 10 februari följande år. Han nämns som underlagman i Västerbotten 1543 och kvarstod som sådan ännu 1560. Lars Olofsson bodde under denna tid sannolikt i hustruns hemsocken Umeå; 1544 uppges han i alla fall vara bosatt i Grisbacka by i denna socken, där han förvärvade ovanligt betydande jordegendomar. Åren 1546¿1548 nämns han som fogde på Västerås slott, ett fögderi som också omfattade Tuhundra, Snevringe, Siende och Norrbo härader. 1549 användes han i några uppdrag vid Sala silvergruva. Han hade dessutom fram till 1549 ett okänt antal närliggande häradsrätter, bland annat just Norrbo och Siende i Väsppehöll till 1554. Samtidigt togs han i anspråk för vissa uppgifter i Västerbotten, varifrån han 1550 förlänats tionde. Han efterträddes som fogde av en av sina egna män, storbondesonen från Norrala Anders Sigfridsson (Rålamb), som blev hans måg. Sannolikt var det på grund av det stora ryska kriget som Lars Olofsson förflyttades till Västerbotten, där han 1555 och 1556 tjänade som kungens betrodde fogde med uppgift att mobilisera det nordligaste Sverige inför den befarade ryska invasionen. Detta uppdrag kom att växa till en roll som militärbefäl för hela Norrland. 1556 fick han uppdraget att i landsändan genomföra kungens omfattande avelgårdsprojekt, som var avsett att bidra till det stående försvarets försörjning i orostider. Lars Olofsson kallades till Åbo, där kungen beordrade honom att bestyra om uppsättningen av den nya Norrlandsfänikan, ett uppdrag som troligeosatt hos sonen Mårten Larsson i Norrala socken i Hälsingland; åtminstone tidvitsåg Erik XIV Lars Olofsson till medlem av den nyligen upprättade konungsnämnden, ¿Höga nämnden¿. Han hade redan tidigare varit anlitad av kungamakten för liknande men tillfällig auppdrag. Av protokollen framgår att Lars Olofsson var en av de nio i Höga nämnden som nästan alltid deltog i sammanträdena i Stockholmtisk. Under den första tiden dominerades nämndens verksamhet av återvinningsdomar till adeln och rena civilmål. Lasse Olssons utnämning skedde dock under en tid då nämnden omorganiseras. Kungen ville därigenom göra nämndens sammansättning mer territoriellt representativ men också skjuta rådsadeln åt sidan genom att inkalla fler ofrälse och lågfrälse element. Såsom kunglig åklagare, prokurator, fungerade den kunglige sekreteraren Jöran Persson, som också använde nämnden för att uppfylla sina egna maktambitioner. Vid några tillfällen fungerade som åklagare även Lasse Olssons måg och Jöran Perssons förtrogne ¿kumpan¿ Anders Sigfridsson (Rålamb). Dennes gunst hos såväl Erik XIV som hos Jöran Persson låg till grund för utnämningen till lagman över hela Norrland 1563, en tjänst han uppehöll ännu 1568. Nämnden kom snart att bli ett effektivt redskap i kungens och Jöran Perssons händer i eliminerandet av verkliga och inbillade fiender. Från 1562 till maj 1567 utfärdade nämnden omkring 300 dödsdomar, så gott som alla för personer inom den kamerala och militära förvaltningen, men långtifrån alla kom att avrättas. Dödsdomar mot fogdar och kammarens personal användes här i flera fall av kungen i utpressningssyfte för att råda bot på kungamaktens behov av medel. Endast en gång, 1562, framgår att nämnden öppet gått emot åklagaren och frikänt des upplösning till häradshövding i Vaksala i Uppsala län omkring 1570. Från åtminstone 1570 bodde han i Uppsala. Han levde ännu den 19 april 1571 men tycks ha avlidit kort därefter.
Sikeborg (1997), s. 89¿106