Maria Jönsdotter

Father: Jöns Nilsson (1728 - 1782)

Mother: Ingrid Persdotter (1722 - 1798)

Maria, den gudfruktiga enkan i Småland.


Inom H[ånge]r Socken i Småland lefwer ännu en
gammal gudfruktig enka, hwilken nu ingått i sitt 95
år. Maria är hennes namn, och lik Lazari sy-
ster, har hon allt ifrån sin ungdom utwalt den "bä-
sta delen." - Från socknekyrkan leder en stening gång-
stig, 1/5:dels mil, till ett enstaka torp, beläget wid foten af
en bergsklippa, på stranden af en större insjö, rikt
bekransad af höga grenar och bokskogar. I denna
låga, men lugna stuga, har hon bott under en tid af
nära 70 år. Ofta besöker församlingens Lärare detta
undangömda, wackra hem, och det icke endast för att
njuta af den herrliga natur, som der utbreder sig för
blicken, utan fast mer för att med sitt andeliga öga
få skåda in i den af Gud rikt benådade och med Christi
blod helgade qwinnans friduppfyllda själ, och af hen-
ne lära huru saligt det är att wara Jesu egendom.
Hon älskar högt sin dyre Frälsare, och lefwer af hans
nådes fullhet dag från dag. Sista gången Läraren
besökte henne, hade hon låtit kalla honom, för att på
sjukbädden af honom få emottaga Herrans hel. Natt-
ward. Wid detta tillfälle fröjdade hon i andanom,
under tack och lof till Gud, som med sin makt bibe-
hållit henne i tron. Såsom ett gladt barn jublade
hon af helig fröjd, wid åtankan på att snart, såsom
hon sielf sade: "få hemlof ur skolan." På Lärarens
begäran berättade hon ett och annat lärorikt drag ur sin
långa, på glada och sorfliga erfarenheter så rika lefnad.
"Jag är född, sade hon, af fattiga, men fromma
föräldrar, inom H[ånge]r församling. Emedan mina
själskrafter hastigt utwecklade sig, lärde mina föräldrar
mig tidigt att läsa, men ännu tidigare att bedja.
När min mor en gång klagade för far, att fattigdo-
men war så stor, att wi knappast hade något att äta,
swarade han: "Mor, det står skrifwet i Guds Ord:
"Sörj intet; wi äro wäl fattige, men wi sko-
la få mycket godt, om wi frukte Gud, fly
synden och göre det godt är." Deßa ord, fort-
ior hon, "slaga blef" i (genomblixtrade) mitt fyra-
åriga hjerta, och hafwa sedan aldrig gått derur. Ni
kan tro, att jag haft nytta af de orden under hela
mitt lif; ehuru jag icke wißte hwar de funnos beskrif-
na, förrän jag wid 50 års ålder till min stora glädje
återfann dem i Tob. 4: 23. Emedan fattigdomen,
såsom nyß nämndes, war så stor, måste jag "träla
mig ut i werlden", för att sjelf förtjena mitt bröd.
Jag antog tjenst såsom barnflicka, och under den tid
jag war i fremmande hus, ljödo ofta genom min själ
de orden: "Du får mycket godt, om du fruktar Gud
och flyr synden." Wid beredelsen till min första natt-
wardsgång lärde jag att känna herren Jesus såsom
min Frälsare; jag fick smaka och se huru ljuflig her-
ren är för en fattig syndare. Men ack! werldens
ondska och förförelse är stor. Jag indrogs i deß
hwirfwel och war nära att förgås. Men herren min
Gud uträckte sin hand till mig, och jag blef räddad.
- Först "smubbade" han mig, sedan tröstade och
helade han mig. - Jag blef tidigt gift och bod-
de under de första åren af mitt äktenskap i ett
litet dagswerkstorp under R-f. - Kriget utbröt
och min man blef soldat, och tågade, dagen efter
sin inmönstring, i fiendeland. Der stod jag nu en-
sam med mina tre små barn, men hade, lofwad ware
herran, nödtorftig bergning både för dem och för mig.
Men detta warade icke länge. Wår husbonde hade
en förwaltare, hwilken bar ett Cains-sinne emot mig
och mina små. Denne inwecklade mig i en swår
proceß, emedan min man warit nog oförsigtig att
icke medtaga wittnen, då han i laga tid upsade sig
till afflyttning från det torp, wi innehade. Förwal-
taren förnekade att uppsägningen skett i laga tid, och
instämde mig arma, wärnlösa qwinna till härats-
rätten och anklagade mig för i olaga tid skedd flytt-
ning. Han dref denna rättegång ända derhän, att
alla mina kreatur, trenne kor och några får samt hela
mitt lilla lößörebo, allt blef mig fråntaget och genom
länsmannen på utmätningsauktion försåldt. Jag
wißte wäl, att denna olycka icke drabbade mig utan
min himmelske Faders tillstädelse; men detta oaktadt
war smärtan swår och swåraste derföre, att jag djupt
kände huru wälbehöflig en sådan aga war för mig.
Min belägenhet war emellertid ganska bekymmersam,
enär min man war borta och jag med mina fyra
små barn - det yngsta, som ännu war dibarn,
föddes efter min mans bortgående - war ut-
blottad på allt och blottställd för både hunger och
nakenhet. Men jag fick erfara hwad Konung Da-
vid säger: "Jag hade mycket bekymmer i
mitt hjerta; men din tröst gladde min själ"
(Ps. 94: 19); ty under denna bedröfwelsens tid
fann jag mycken styrka och tröst genom Guds Ord
och bönen. Gud halp mig wäl igenom, och det på
följande underbara sätt: Wid samma tid, som nyß-
nämde motgång träffade mig, afled min grannqwin-
na och lemnade eftre sig ett litet spädt dibarn, hward
fader således råkade i stor förlägenhet huru han skulle
få en paßande wård och skötsel för detta sitt arma,
moderlösa barn. Jag erbjöd mig att uppamma det-
samma. Fadren mottog med glädje detta anbud, och
lofwade att gifwa mig åtta skillingar i weckan, hwar-
med jag war ganska nöjd. Så ammade jag det lilla
kära barnet i 28 weckor och erhöll derföre 28 daler;
för deßa penningar köpte jag 2:ne små kor, den ena
för 13 och den andra för 15 daler (de woro den ti-
den som nu). En af mina grannar lemnade mig
en ko till lottning (Det är ett bruk bland allmogen på denna ort, att en för-
mögen lemnar till en fattig en ko, en get eller får, som
denne förbinder sig att underhålla och wårda, och erhåller
i lön därför den årliga afkastningen af kreaturet. - Detta
talaß, att taga kreatur till lottning.) Wåren derpå lemnade deßa
tre kor hwar sin kalf. Deßa uppföddes. Diu hade
således Gud på ett år gifwit mig nära nog dubbelt
så många kreatur, som dem jag hade förlorat.
Äntligen slutades kriget, och jag ej mindre än
mina barn emotsågo med stor fröjd min mans å-
terkomst. Han återkom; men icke lefwande, utan död.
Han hade under hemtåget sjuknat och afled på 2:ne
mils afstånd från wårt hem.
Förlusten war stor och sorgen bitter; men det lug-
nade mig stundom något, att herren i sin nåd icke
lät honom hastigt, utan tid till besinning, bortryckas
af en fiendes hand under stridens hwimmel. Herren
förunnade honom några sjukdomsdagar, under hwilka
han hade tillfälle att befinna hwad hans ewiga frid
tillhörde. Under denna sorgens och bedröfwelsens tid
uthärdade jag många förfärliga anfäktningar, och det
i synnerhet under nattens mörka stunder; men så war
ock herrean, min Gud, mig nära med sin hielp.
Det torp, jag bebodde, war ett soldattorp, der jag
och mina barn funno ett herberge, sedan orättwisan
fråntagit oß allt hwad wi egde. Men nu war tiden
inne att jag åter sulle öfwergifwa min bostad. Då
styrde herren, som leder menniskors hjertan såsom
wattenbäckar, det så för mig, att jag med min fyra
barn fick flytta till det torp, der jag nu bor, och som
då beboddes af densamme, som efter förloppet af
twänne enklingsår blef min andra man.
I honom gaf Gud mig en make, som af allt hjer-
ta wille tjena herran. Gud ställde det så för mig,
att samma wår som jag skulle flytta från soldattor-
pet, fick jag med mina barn här icke blott en liten treflig
boning, utan ännu mera, en kär, med mig lifsinnad
Gud-älskande man, och barnen en god och kärleksfull
fader. Wi hafwa i ömsesidig kärlek här lefwat till-
sammans i 51 år. Wi förstodo hwarandra så wäl.
När jag war ledsen och bekymrad, sade han: Will
du, Maria, så skall jag sjunga en psalm för dig -
ty han hade en rätt wacker röst - och då blef jag
alltid wederqwickt och uppmuntrad. Sjelf hade han
ett lätt och jemnt lynne, war glad, förnöjd och wid
ett godt mod, ehuru han äfwen hade sina strider, dock
icke så swåra som jag; ty han hade icke så ondt af
swåra "grundningar" (tankar).
Sedan jag nu, hwad min yttre ställning beträffar,
kommit i lugn och ro, mente jag, att jag äfwen skulle
blifwa fri från anfäktningar och inre oro; men
annat fick jag erfara. Den "loje" (lede) djefwulen
skällde på mig som en arg hund, hwaröfwer jag ej
sällan förskräcktes. Men det kom mig en gång i sin-
net, att gårdshunden icke skäller på husfolket, utan
på fremmande. Denna tanke styrkte och lugnade mig
mycket. Ty, emedan jag wille tillhöra min Frälsare
och wara hans egen, så förstod jag, att afgrundshun-
den just derföre skällde på mig. Derefter gaf jag
icke mera akt på hans rytande, men nu förskapade
han sig till en ljusens engel och började föreställa mig
huru stor Christen jag war i jemförelse med mina
grannar, af hwilka de flesta beklagligwis lefde i synd
och säkerhet. Ack! hwar det både dag och natt plå-
gade mig. Utifrån eller rättare nedanifrån hörde jag
den lede fiendens falska, tjufande röst; men inom mig
ljöd denna röst:


Hwarthän skall jag nu fly
Ur syndens djupa dy
Belagd med brister många,
Hwar skall jag trösten fånga?
Ty hela werlden wida,
O Jesu, rik af nåd!
Uppå Ditt bud och råd
Min sorsna själ framträder
Och af Din nåd sig gläder.
Ditt blod mitt samwet renar
Och mig med Dig förenar.
(Bf. 176,v.1,2)


Omsider fick jag nåd till att drifwa den gamle
bedragaren baklänges ut genom dörren. Mig tycktes
att han en gång talade till mig med hög röst, såsom
till Eva wid kunskapens träd, berömmande min gudh-
fruktan, mina gerningar, mitt bedjande och läsande.
Det war då jag fick emot hono mmed deßa orden i
gamla Psalmboken, under No 266:


Christum jag på bygger,
Derför blir jag trygger
Och från synden fri!
Satan jag ej fasar,
huru han ock rasar.
Jesus står mig bi.


Och se, Jesus stod mig bi och satan måste wika un-
dan för den Starkare; men jag har ofta erfarit, att
han kommer igen och söker efter torra platser i mitt
hjerta, och han wet att begagna alla möjliga medel
att förbrylla mig, ja till och med inwerkade på mina
små barn, för att reta mig arma menniska till synd;
men min Jesus har alltid stått mig bi, annars hade
han längesedan uppfwulgit mig lefwande. Jag hade
min kära Bibel, der jag alltid fann säkra wapen e-
mot hans anfall. Så har min långa lefnadstid fram-
skridit, under omwerling af ljus och mörker, strid och
frid i själen, likasom dag och natt omwerla för mitt
lekamliga öga. Dock, prisad ware min Jesus! Sol-
skensstunderna hafwa warit flera än de mulna och
äfwen bakom molnen gömmer sig solen och sjelfwa
natten har sina stjernor. Pris ware gud! huru
skulle jag eljest kunnat uthärda och blifwa beståndan-
de i tron? Jesus har ofta laggt mig som Johannes
intill sitt bröst, och ni kan ej tro, huru ömt och kär-
leksfullt han har behandlat mig. Stundom har han
mitt i natten wäckt till bön och åkallan, tacksägelse
och lof. Han wet nog, att barnslighet och ömtålig-
het åtfölja ålderdomen, derföre har han en långan
tid hållit mig fredad för den lede fienden och lekt med
mig, såsom en fader med sitt barn. Nu ligger jag
på mitt 95:te år och har hwar dag Söndag i min
själ. Jesus är min Sabbatsåro och jag får umgås
med honom såsom bruden i höga Wisan. Lofwadt
ware herrans namn!"


Källa: Dufworösten: christlig barntidning, Stockholm, 1851 Nr. 5
Via scannad kopia från Leif Forsenis webbsida.